Bret Easton Ellis: Lunar Park
Ellis har lyckats göra det igen - dvs. förtrollat mig totalt med en av sina böcker: Lunar Park.
Det är inte det att boken är så sjukt välskriven, att språket tar fatt i ens själ och skakar om den, att den är så suggestiv och bitvis vanvettig att man undrar om han har tagit lika mycket droger som texten antyder eller om han helt enkelt är ett geni som min andra toppfavorit Douglas Adams (som av, en tillfällighet (?), också som bekant var förälskad i droger).
Det är inte ens att boken är så välskriven att man får en känsla av att det är delvis självbiografiskt, delvis en briljant författares lek med verklighet-fantasi och den där känslan som man får av riktigt, riktigt bra skribenter - att boken har "skrivit sig själv" inne i författarens huvud.
Det som biter sig fast, det som gör att jag älskar den här boken lika mycket - om inte mer! - än jag älskar American Psycho är att mitt i kaoset och skräcken, den suggestiva stämningen som bryter av med nästan melankoliska, lätt utråkade stycken så är detta också en kärlekshistora. Måhända en fiktiv sådan men i den finns dessa stråk av skräck för att någonting ska hända dem man älskar. Den handlar om skräken i själva kärleken. I det onda som finns i det vackra. Det är fantastiskt, hisnande och bottenlöst. I svärta men också skönhet.
Läs den. Läs den igen. Älska den. Andas den. Bara den som verkligen har älskat kan förstå den.
Bluecat
Det är inte det att boken är så sjukt välskriven, att språket tar fatt i ens själ och skakar om den, att den är så suggestiv och bitvis vanvettig att man undrar om han har tagit lika mycket droger som texten antyder eller om han helt enkelt är ett geni som min andra toppfavorit Douglas Adams (som av, en tillfällighet (?), också som bekant var förälskad i droger).
Det är inte ens att boken är så välskriven att man får en känsla av att det är delvis självbiografiskt, delvis en briljant författares lek med verklighet-fantasi och den där känslan som man får av riktigt, riktigt bra skribenter - att boken har "skrivit sig själv" inne i författarens huvud.
Det som biter sig fast, det som gör att jag älskar den här boken lika mycket - om inte mer! - än jag älskar American Psycho är att mitt i kaoset och skräcken, den suggestiva stämningen som bryter av med nästan melankoliska, lätt utråkade stycken så är detta också en kärlekshistora. Måhända en fiktiv sådan men i den finns dessa stråk av skräck för att någonting ska hända dem man älskar. Den handlar om skräken i själva kärleken. I det onda som finns i det vackra. Det är fantastiskt, hisnande och bottenlöst. I svärta men också skönhet.
Läs den. Läs den igen. Älska den. Andas den. Bara den som verkligen har älskat kan förstå den.
Bluecat
Kommentarer
Trackback
