Qrious

Som en följetång på det jag skrev om igår (9/11..) så är det idag en helt annan sak som tar upp mina tankar. Vad säger man när ens barns vän har gjort ett självmordsförsök och ligger på sjukhus? Ett annat barn som är ovisst svävande mellan liv och död? Det var som igår när jag såg de där programmen - vad finns det att säga när någon sörjer en förlust eller en tänkbar förlust? Vad säger man? Vad finns det att säga?

Det är som om orden tystnar inne i huvudet. Det är snarare kroppen än hjärnan som reagerar. Man vill krama. Beskydda. Men ibland räcker inte det. Det räcker inte att bara finnas till och älska. Det gör för ont. Till råga på eländet så fick jag veta att en av mina alldra äldsta och käraste vänner har drabbats av en kronisk sjukdom. Också då kände jag att jag inte har några ord. Det sa jag också: "Jag vet inte vad jag ska säga, det finns ingenting jag KAN säga" och hon svarade med att skratta - av chock, sorg, av det obegripliga öde som kallas livet.

Det har blivit många tunga tankar denna höstvecka. Trots det känner jag mig starkare och lyckligare än på länge. Jobbet går bra, mina barn mår så bra som de kan må (med undantag av dottern), mina vänner är snälla och Kärleken är den finaste av de fina. Jag är lycklig! Kanske är det därför mörkret kommer? För att man är lycklig? För att man orkar hjälpa till att bära sina vänners sorger. Kanske kan hjälpa till att ge en liten ljusglimt. Det är i alla fall vad jag hoppas.

Varma kramar till er alla!

Bluecat