Tisdag kväll med 9/11
Det är inte bara idag, det har varit hela veckan, en låååång ström av program om 9/11. Om hjältarna som räddade liv, om människor som förlorat en älskad familjemedlem. Om hur det hela gick till och hur konstruktionen (i detalj) slutligen blev smulor, damm och ett moln som for ut över omgivningarna som en domedagsflod av aska. Det är skrämmande och sorgligt, jag sitter ofta med tårar i ögonen...jag som inte är särskilt blödig! Jag berörs av det här på ett sätt som kryper in under skinnet.
Jag kommer ihåg när bilderna från attacken började kablas ut över internet. Först trodde jag att det var ett sjukt skämt. En fejkad nyhetsvideo ( det var jag inte ensam om på webbyrån där jag jobbade). Sedan blev det allt tystare på kontoret. Vi stod kring en skärm, 35 människor, tysta. Det var overkligt. Obehagligt. Hela vägen hem den dagen kände jag mig konstig i kroppen.
Man ska vara rädd om dem man älskar. Tänkte jag då. Tänker jag nu. Det finns ingenting annat man behöver vara lika rädd om. Sedan min pappa dog tänker jag så ständigt. Jag försöker alltid se det goda i människor, se vilka de är innanför. Jag tror att alla som förlorat någon de älskat tänker så.
Bluecat Blue
Jag kommer ihåg när bilderna från attacken började kablas ut över internet. Först trodde jag att det var ett sjukt skämt. En fejkad nyhetsvideo ( det var jag inte ensam om på webbyrån där jag jobbade). Sedan blev det allt tystare på kontoret. Vi stod kring en skärm, 35 människor, tysta. Det var overkligt. Obehagligt. Hela vägen hem den dagen kände jag mig konstig i kroppen.
Man ska vara rädd om dem man älskar. Tänkte jag då. Tänker jag nu. Det finns ingenting annat man behöver vara lika rädd om. Sedan min pappa dog tänker jag så ständigt. Jag försöker alltid se det goda i människor, se vilka de är innanför. Jag tror att alla som förlorat någon de älskat tänker så.
Bluecat Blue
Kommentarer
Trackback
